Jag behöver grabbarna!

Jag inledde helgen, alternativt avslutade arbetsveckan..vilket man nu föredrar att säga! I alla fall så blev det en AW cykling med grabbarna. Eftersom jag känt mig trött och haft ett knä som spökat lite sedan Vasan så hade jag inte några större förväntningar på rundan men eftersom jag har bestämt mig för att ha lite karaktär på träningen nu så skulle jag ge vad som fanns i benen…Heja mig, liksom!

Sedan  är det ju som vanligt när man trampar igång med grabbarna, man vet inte hur det ska gå, så det brukar att blir att jag vacklar mellan pepp och ja, t.o.m en viss rädsla för döden. Ena sekunden tänker jag att jag är dum i huvudet eftersom jag verkligen ger mig in i detta och nästa sekund ger jag mig en mental örfil och påminner mig om att jag nog aldrig varit i bättre form ändå. Jag menar, jag har ju aldrig varit en som kan ge det där sista när jag tränar själv…Jag behöver grabbarna för att utvecklas! Så enkelt är det bara! (Dom orden kommer jag få äta upp…flera gånger om) Det handlar ju om attityd till en stor del, så klart, inställning och pannben helt enkelt. Och jag lär ju inte utvecklas om jag inte ens försöker att cykla med dom som är så mycket bättre än mig. 

Och det är klart att lite bidrar man ju med…Janne brukar säga att han sover så gott på natten när han sett mig lida rejält under träningen….ja tur man är bra på något 😄

Vi ses på cyklarna

Claes

Annonser

La Lepre Stanca’s lagmaskin

Alltså, fattar ni hur oerhört smickrande det är att få ett sådant här Twitter skickat till sig inför kvällens Protour!

  
Jag kan säga som så att visst infann det sig visst uns av starstruckness, absolut! (egentligen väldigt många uns men det kan jag inte riktigt med att skriva) Men nu om sanningen ska fram så blev väl vårat lagsamarbete så där. Jag skulle snarare kalla det för kompisintervaller. Det blev nämnligen så att i tävlingshettan hade vi inte den blekaste aning om var vi hade varandra 😄

Men till sista spurten hade La Lepre Stanca fått till sin lagmaskin och Calle la sig så han kunde dra igång mig. Vi tog oxå lite hjälp av Gurra så när han drog igång höll LLS sig precis bakom. Tills det blev dax för mig att göra det där sista själv.

Vet ni vad jag gillar med just tävla som lag i cykel? Folk som skriker på mig, alltså de där sista sekunderna när man tänker att man JAG ORKAR INTE EN SEKUND TILL så brölar någon GAAAHHH! eller KOM IGEN! och så blir man taggad till att pressa sig och orka lite till. Visst drogs man med i stämningen och gav allt i den där sista intervallern som är riktigt jävla kräkjobbig.

Men hur gick det då Gustafsson? Jo då för några sekunder så kände jag mig som en vinnare och började fundera på tacktal mm …men.. och det finns alltid ett men…så kom Bagarn som skjuten ur en kanon och vann med en cykellängd 😞 Fast det är väl som dom säger…Det viktigaste är inte att vinna utan att delta…men det är klart, det är bara en förlorare som säger så.

Men jag är inte bitter 😉

Vi ses på cyklarna

Claes 


Vi måste prata om stressande ljud

Vi måste prata om stressande/enerverande ljud– en av dom grejorna som gör oss mest irriterande/stressade eller helt enkelt så där galet arga. Nu är det alltså inte ljud som uppstår när du skadar dig som om du mot förmodan skulle crasha.

Nä, jag menar andra hemska ljud som typ höga toner, skrapet från stolsben, pyset från bussdörrar som öppnas. Ljudet av naglar mot en ­griffeltavla har säkert korats till världens värsta ljud någon gång och tala inte om skrapande gafflar och gnisslande frigolit. 

Nej glöm naglar mot tavlan, glöm glaskrascher och gamla gubbar som varvar bilen till 8000 varv. Det finns ett ljud som är värre än dem allihop…!

Jo, för tänk er följande senario…….en vindstilla kväll, en undebar kvällssol. Du är ute och tränar med grabbarna, tempot är riktigt bra. Det är dax för dig att gå fram och ta en förning. Du kryper ner i bocken och känner du har inte det minsta motvind, benen känns verkligen som dom där diamantbenen alla cyklister talar om och framför allt vill ha. Det börjar bli lite medlut (ja heter det motlut när det lutar uppför så måste det väl heta medlut när det lutar nerför!!!!) I alla fall så har du känslan att just nu är du helt enkelt starkast och snabbast i världen….men så är det ett ljud som börjar överrösta fågelkvittret och vindbruset. Du försöker lyssna och placera det nya ljudet som dyker upp….det är något bekant med det…så när du inser vad det är för ljud så glider det en kall kår nedför ryggen, du kanske rent av börjar kallsvettas …HERRE GUD! DET ÄR EN VENGE SOM FRIHJULAR!!!! ( för dig som inte vet vad en Venge är, kolla Här) ett snabbt överslag i huvudet så inser du vem som ligger bakom dig och frihjular..JANNE, det är Janne!!! Du ser det inte men du vet…han ler skadeglatt med hela kroppen. Nu kanske du säger- Man kan inte le med hela kroppen! Jo Janne kan och speciellt när han får en möjlighet att jävlas. Han vet nämnligen exakt hur stressande det är och har gjort allt för att få en möjlighet att frihjula bakom dig. Det är bara för dig att inse att du helt enkelt inte har mer att ge när du fortfarande hör ljudet av en frihjulande Veng! Vem vet, kanske t.o.m så hör du Janne skratta lite oxå.

Det mina vänner är mitt mest stressande ljud!

Vi ses på cyklarna

Claes


När orken tar slut

Det rullar på. Riktigt bra, helt enkelt för bra egentligen och jag är kluven. Kan jag med att ropa…Håll igen lite!….Nä, inte än i alla fall. Det är bara att bita i lite till. Efter ytterligare några mil förvandlas min hjärna till en skrikande femåring i baksätet på en bil och upprepar “är vi framme snart, är vi framme snart, är vi framme snart”  ja då känns det ju inte jätteinspirerande att fortsätta. Allt eftersom vi kör så blir benen tyngre och tillslut helt tomma. 

Ja så där brukar ett cykelpass med grabbarna kännas för mig. Frågar mig själv konstant…Varför utsätter jag mig för det här gång efter gång? Enkelt !! För samtidigt som det är sjukt jobbigt är det precis lika sjukt roligt att träna med grabbarna.

Vi ses på cyklarna

Claes


Tour de Hjo

Vet inte riktigt hur jag ska beskrivs dagens runda med några få ord men dessa dyker upp i mitt huvudet. Nu kanske det inte är ett ord som  passar till  träning eller så är det precis det det gör. Hur som haver så om du frågar mig om det var en bra runda idag så får du detta till svar….“Fuck yeah”. Detta ska uttalas så glatt som möjligt med betoning på “fuck”. Precis så mycket “yeah” som jag tycker att träning kändes. För egentligen behövs det inga långa utlägg för hur roligt det var att cykla med Janne idag på vad han döpte till Tour de Hjo för det räcker liksom med det här….”Fuck yeah” För om ett träningspass känns FUCK YEAH så är det helt enkelt perfekt. Känslan jag får av cykla i solsken? FUCK YEAH! Känslan av att cykla med en störtskön kille som Janne? Damn right, FUCK YEAH! 

Alltså, vilken dag…..FUCK YEAH!

Vi ses på cyklarna


Ingen cykling – Ingen blogg

Nu har ni ett par dagar sluppit mitt tjat om cykling och min ytterst häftiga cykel! 😉 Nu kanske det inte beror så mycket på att jag tänker på att ni inte vill läsa om den 😄 Nej det beror snarare på mina trötta ben som fått mig att hålla igen nu sista dagarna. Fast det är klart, cyklar jag inte, ja då blir det inte lika mycket bloggning om det heller. Ni får helt enkelt ta det med det goda, eller hur man nu ska tolka det. 

Imorgon bär det dock dax för en ”liten” nätt runda på en 12 mil. Och lyckos som jag är har jag med mig grabbarna som träningskompisar, coatcher och även kanske lite mentaltstöd när dom kört skiten ur mig och det lär dom göra i vanliga ordning. Så nu jäklar lär jag få träna! Note to self inför morgondagen…..Trampa nu för faaaen!!!!’

 Vi ses på cyklarna

Claes


Hälften så långt, dubbelt så roligt

Helgen har sedan länge passerat och även om det är flera dagar sedan Halvvättern gick av stapeln så går jag fortfarande omkring och ler som en stelopererad Joker. I söndags var det ju den stora sammandrabbningen då det var lite av examen för vinterns och vårens träning. Vi skulle ju få till en riktigt bra tid, t.o.m en så bra tid att känslan motsvarade minst den man fick efter en date med skolans mest eftertraktade tjej i högstadiet. 

Några dagar innan började jag bäva för att min söndag skulle börja så okristligt tidigt, ungefär vid femsnåret då jag skulle släpa mig ur sängen. Trots att det blev lite si och så med sömnen så kom vi alla fall upp till Motala i tid för att hämta ut våra nummerlappar. Innan start var jag så nervös att jag höll på att skaka ur cykelbyxorna och när speakern närmade sig vårt gäng och började intervjua Ninna som stod jämte mig så tänkte jag att min puls kommer att eka i högtalarna och orsaka kollektiv tinnitus och möjligen spräcka en eller två fönsterrutor. Men när det blev start så kickade adrenalinet igång och nervositeten var visserligen lika stor som innan men cykelglädjen och euforin var desto större och tog över känslostormarna. Vi var igång med jakten på en bra tid. Den här gången ville jag vara bättre än bäst och lite mer än så – herrejösses, att göra bort sig efter all träning skulle vara som att släppa väder vid någon fin middag. 

Min plan var i alla fall att hänga med grabbarna ner till Ödeshög och där efter försöka ta mig själv resten av rundan. För er som inte är så insatta i hur det är att cykla med Daniel, Janne och Thompa när dom är tävlingsheta så betydde detta att jag i runda slängar skulle leverera watt i storleken av vad som går åt att hålla igång en mindre fabrik och utstråla energi som ett nyservat kärnkraftverk i runda slängar 2 timmar. Något som på måndagskvällar på träning brukar utföras med svett i ögonen, darrande ben och en kropp som är så trött att öronen slokar. Så jag kände mig så redo som man kan vara inför en tävlingsdag 😳
 

Nu är det ju så att det inte alltid går som det är tänkt och precis så var det denna söndagen. I motvinden och efter ett antal tuffa omkörningar med grymma tempoökningar så sa mina ben tydligt ifrån..Nu är snart vi inte med längre om du håller på så här Gustafsson!  Alltså var det bara att släppa grabbarna långt innan det var tänkt. Planen var tvungen att omarbetas och det snabbt. Så efter ett tag så hade vi gått ihop 5 st med ungefär samma tidsmål som jag. När vi så vände upp så vinden kom i ryggen så tuggade vi på milen i riktigt bra fart. Allt eftersom vi körde så blev vi dock färre som tog förningar och tillslut var det jag och en kille från Skåne kvar längst fram. Jag kände mig dock riktigt stark så när vi hade 3 mil kvar så frågade skåningen om jag hade krafter kvar och kunde öka sista biten in så vi kunde nå tidsmålet vi pratat om under sista timmarna. Svaret blev..Absolut! Vi fick upp farten det där lilla sista som behövdes, dock så tappade vi svansen på grund av det men vi kom in på 4.30. Det är sällan man blir så där stolt över sig själv eller känner sig så där grym, men vet ni!  i söndags var jag faktiskt det!

Vi ses på cyklarna

Claes


Onsdag igen

Igår var det onsdag igen och onsdagar är numera lika med Protour.  Som jag kanske har sagt tidigare är att första spurten fruktansvärd. Varje gång utan undantag ångrar jag mig gruvligt under de första tio metrarna. Paniken slår till och jag vill bara HEM, lägga mig i soffan och äta choklad. Jag flåsar, hostar och kroppen gör ont. Allt som kan kännas fel gör det.

Sen släpper det!

Andningen kommer igång och hittar en rytm ihop med benen. Jag börjar ta mig fram i klungan! Helt plötsligt hade jag klarat halva spurten och då ville jag absolut inte vika ner mig. Det var ju bara några ynka hundra meter kvar. Försöker trycka på allt vad som går nu, kommer upp på poängplats……yeeeessss!!!  När jag kunde sniffa målgången hörde jag ett flåsande i nacken. Skulle jag bli av med poängplatsen? Neeeej! inte så nära mål. Jag ökade. Cyklisten låg kvar på rullen bakom mig men lät lite trött. Jag ställde mig upp i bocken försökte få med mig kraften ner i pedalerna. Cyklisten bakom mig kom upp på sidan av mig, jag försökte gräva djupt i källaren för att öka lite till. Han accelererade och kom om mig. Nej det här duger inte tänkte jag. Jag lyckades komma in på rullen (undrar om han tyckte det var obehagligt med mitt flåsande i nacken?) Han ökade ännu mer, såg avståndet till hans bakhjul ökade…det var kört och goodbye poäng…så när det bara var min andning som lät över vägen så jag brydde mig inte längre att jag låg bakom. Han kom före mig över mållinjen men jag gav honom en match i spurten och det är det som räknas!

Fick dock min revansch senare under kvällen och bästa med kvällen var att det blev hela 3 nya backpoäng!!! Men hur det gick till är en helt annan historia. 

  
Vi ses på cyklarna

Claes


Dödsskräck

Tänk dig en lergrop (dock 6 mil lång) kladdig och snudd på sina håll bottenlös. Tänk dig sedan ett antal (eller stort antal närmare bestämt) cyklister i varierande storlek. Till soppan ska också adderas ett gäng skiftande MTB cyklar. 

Så cyklar överallt, skitiga och lite ruffiga. Några cyklister tuffandes på tomgång, andra tokheta. Men det alla har gemensamt är att alla är lika sugna på att ge sig ut i lerkladdet. 

Cyklisterna skruvar lite på sig, tittar på varandra. Män och kvinnor som annars ger ett självsäkert intryck verkar plötsligt rätt spaka. Anledningen- Rallarloppet. Det sägs ju att MTB ger dig goda möjligheter att få fram ditt barnasinne igen dock så känns barnasinnet i denna sekund hyggligt avlägset. Snarare handlar det om … ja, dödsskräck. Att skicka ut mig som novis i MTB cykling tillsammans med långloppsspecialister, SM medaljörer i CX och allt vad det är, verkade vara en dålig idé – en riktigt dålig sådan oxå!

Till slut finns ingen återvändo på detta självmordsäventyr. Efter några djupa andetag återstår bara att dra på sig sin absolut tuffaste min och ge sig ut i geggan.  Jag har alltså kört min första MTB tävling och faktiskt tagit mig i mål levande.
  
Om jag ska göra det igen? Fråga om någon vecka så är jag säkert på igen, dum som jag är 😉

Vi ses på cyklarna

Claes


Onödig statistik!

Cyklist-nördar och statistik-nördar, se hit! Men alla som inte tar sin cykling på absolut fullaste allvar och alla andra som inte tycker det är viktigt med träningssiffror, ni kan blunda, gå på toa eller så för det här är ingen läsning ni kommer gilla. För det är siffrorna som visar en hel del roligt. Tabellernas hemvist, resultatsidan, är helt meningslös för många. Extremt viktig för andra. Jag tillhör dem som läser sidan länge varje dag. Jag slukar siffrorna. Scannar av, jämför och räknar på olika scenarion. 

Det är ju som alla förstått Strava jag pratar om. Här hittar man allt om sin träning, bra saker, dåliga saker, roliga saker mm. Siffror och statistik är för mig en självklar del av sportens värld. Sportchefen skakar uppgivet på huvudet när jag gör formkurvor av mina träningspass. 

Man hittar alltid någon rolig statistik som gör att man känner sig nöjd med träningspasset. Eller vad sägs om när man kanske inte cyklat ett segment snabbast, men så tittar lite nogrannare så hittar man att trots allt var man snabbast! För män mellan 45-54 år…. Eller den mindre smickrande statistiken att man var snabbst utav dom som väger över 75 kg…onödig statistik? Ja absolut….men oxå väldigt rolig.

  
Vi ses på cyklarna

Claes